tisdag, februari 13, 2007

Dags att förändra Lärarutbildningen

Lärarnas Riksförbund har en artikel i DN debatt idag om Lärarutbildningen, ett ämne som diskuterades flitigare i begynnelsen av denna blogg. Mycket i artikeln verkar klokt, att som Riksförbundet vill dela upp lärarutbildningen skrev jag om för något år sedan. Det är vansinne att ha samma utbildningen för personer som skall ta hand om 7 åringar som 17 åringar. Så jag är inte det minsta förvånad när jag ser att eleverna kritiserar den delen av utbildningen. Dessutom borde man få bort lite av flumstämpeln som pedagogikkurserna har, jag känner INGEN som läst grundpedagogik som tycker att man fått en bra pedagogisk utbildning.

De brister i ämneskunskap som nämns är givetvis inte bra, tyvärr är det inte bara för att man läser mindre poäng utan också för att en del kurser anpassas för lärarna (man byter till exempel ut engelska böcker till svenska osv.). Vill man få upp statusen för läraryrket vill det till att man inte kan glida igenom den på seminarier. Det är också tydligt här på Luleå Tekniska Universitet att eleverna föredrar utbildning som sker ute på respektive institution det vill säga kemikurser som ges på kemiavdelningen inte på läraravdelningen. Det är också där kompetensen finns därför är det nog bra att som LTU har gjort att lägga ut ämnesutbildningen på avdelningar i stället för att sköta den centralt från lärarutbildningen, jag tror också det skärper kraven.

Två till viktiga punkter tas upp, många lärare är inte anställningsbara på grund av att man läser konstiga ämneskombinationer, man kan tycka att eleverna själva borde kunna lösa detta men ju mer jag ser ju mer tvekar jag på det. Överdriven statligstyrning är givet inte bra men lite styrning tror jag inte skadar. Det är lite samma dilemma som att vi idag har vissa utbildningar som utbildar till arbetslöshet och statens försvar är att man inte vet vilka utbildningar som kommer att behövas i framtiden. Men helt blind är man inte, ta till exempel lärarutbildningen där vissa inriktningar nästan inte kan få jobb medan det är brist på andra. Här borde det gå att bättre kontrollera flödet man är ju inte ovetande om hur många barn som kommer gå i skolan minst 7 år framåt i tiden. Jag tycker personligen också att Universiteten och Högskolorna i Sverige bättre borde fördela utbildningarna mellan varandra så att inte alla bedriver utbildning inom allt med halvtomma klassrum knappa resurser och därigenom oinspirerade lärare. Här är jag faktiskt för en högre del av statlig styrning.

Lägg gärna till större möjligheter för lärarna att sköta klassrummen och lite annat så blir detta kanon!

Sedan om ni missade det förra gången så ni som är med i Lärarförbundet byt förbövelen till Lärarnas Riksförbund.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är en av dem som helt håller med kritiken som har riktats mot lärarutbildningen, och verkligen känner mig blåst. Läser just nu på min sista fördjupning inom historia, vilket jag gör på SU, och är inte speciellt förtjust i att återvända till LHS i höst. Inför den här terminens början pratade jag med flera av mina kursare som precis hade läst sina 20p på LHS, och som nu hade avslutat de första 40p i Historia. Den allmänna åsikten var att de hellre gick över till universitetets kombinationsutbildning, och skjuta upp på att läsa AUO2 blocket. Detta motiverade de med att de ville skjuta upp LHS vistelsen så länge som det bara gick, eftersom de var så missnöjda med utbildningen som de fick där.

Det finns i huvudsak tre saker som stör/stört mig under min lärarutbildning:

- Det faktum att jag under mina 2 terminer där, fortfarande inte har haft en föreläsning eller seminarium riktad mot mig som ska bli gymnasielärare. Det mesta av utbildningen är riktad mot de som ska vara verksamma med yngre barn. Visst tycker jag att det är viktigt att få en helhetsbild på hur ett barn utvecklas, men det kan inte vara så att man aldrig ska få en föreläsning riktad mot de högre åldrarna.

- Den totala oorganisationen. När jag läste AUO2 våren 2005, spikades hur terminen skulle se ut 2 veckor innan terminen skulle börja. Lärarna visste inte själva hur man skulle gå tillväga. Olika instruktioner gällde för de olika institutionerna, och de olika grupperna inom institutionerna. Som exempel på detta kan ma ta det faktum salstentan som vi hade då, hade helt olika betydelser beroende på vilken seminariegrupp man tillhörde.
Det skulle också vara önskvärt att om man kunde få terminschemat vid dess början, så att man lättare kunde planera sina studier, men också jobb. Som det har varit nu, har jag alltid bara fått schema när kursen börjar, vilket gör att det är svårt att göra en långtidsplanering.

- Den tredje punkten, är kanske en aning svårare att ta itu med, men definitivt ngt som man bör fundera över. Det gäller problematiken att vi LHS studenter läser mindre inom våra ämnen pga vi ska göra VFU. Jag tycker verkligen att VFUn är en central del i vår utbildning, men man kanske ska fundera på att flytta den till ngn annan tidpunkt under utbildningen. Det som händer är faktiskt det att vi lärare läser MINDRE i vårt ämne än övriga studenter. Vilket också resulterar att i det fall man skulle vilja ha 60p i sitt ämne, så får man hålla på och göra massor av kompletteringar.


Franco, lärarstudent.

Magnus sa...

Tack så mycket för infon!

Anonym sa...

Metta Fjelkner sade i sin artikel att många nyutexade saknar utbildning i de ämnen de undervisar. Ansvarig för detta är rektor på respektive skola. Att man som nyutexad ställer upp för att vara till lags, för att få fler timmar, mer erfarenhet är inte något man skall lasta lärarutbildningen för. Ej heller den omskrivna omöjligheten i att finna lämpliga lärartjänster. I lärarutbildningen kan vi kombinera i stort sett vilka ämnen vi vill och om vår valda kombination inte stämmer med marknanden efter examen är något som vi får leva med. Kanske det är därför vi undervisar i ämnen vi inte har formell behörighet i. Jag måste också säga att jag läser min andra AU-termin för tillfället. Då jag är registrerad tidigare än 2004, behöver jag inte läsa 10p (15hp) ämnesdidaktik med praktik på partnerskolan. Det måste man numera för att få läsa block II. Jag har ett intresse i min egen utbildning så jag besöker ofta min partnerskola även under icke-praktik tid. Jag diskuterar med min handledare sånt som kommit upp under diskussioner i klassrummet, jag ber att få prova olika undervisningssätt i klassrummen och jag ställer frågor för att få svar. Jag tror att alla ni som har "dåliga erfarenheter" av er lärarutbildning skapar dem själva i mångt och mycket. Utbildningen blir vad ni själva gör den!
Dessutom är jag säker på att en statlig utredning av VFU, med möjlig följande förändring därefter, skulle påverka utbildningen negativt. Det är vi studenter, våra handledare och våra lärarutbildare som skulle göra en undersökning - det är ju trots allt vi/de som vet vad vi gör där och varför! Det finns ingen kritik så negativ som en från någon som inte vet vad de talar om! Franco, det skulle vara omöjligt för institutionerna att fastställa schemat tidigare än de gör det! VHS tar in studerande ända upp till två veckor efter kursstart och om man på institutionen inte vet hur många studenter som kommer, kan man inte ens lägga ett salsschema. Du är ju trots allt där för att studera, inte fylla tiden mellan seminarier och föreläsningar med jobb!

Jag trivs i min lärarutbildning! Mina föreläsare är entusiasmerande, villiga och glada att få undervisa. Min partnerskola vill att jag håller kontakten med dem även då jag inte "är där".
Din utbildning blir till precis vad du gör den! Min är toppen - för det är dit jag siktar!

Tina, lärarstudent

Magnus sa...

Hej Tina tack för din kommentar.

Det är så klart att det är folk som vet vad de sysslar med som ska sköta omstruktureringen av lärarutbildningen. Här i Luleå är det delvis min föredetta handledare som nu mera är ordförandei särskilda nämnden för lärande som tar tag i problemen.

Vist kan man säga att det är vad man gör det till. Det gäller ju hela livet. Efter att märkt att elever inte ofta har kunnskap om vad man väljer och vilka effekter de får senare tycker jag det är vettigt med viss styrning. Både samhällsekonomiskt och för inidivden.

Man skulle kunna bara ge studenterna lite böcker och be dem läsa på men då skulle deras kunnskapsnivå ligge välldigt lågt också jämfört med om man har bra klassrumsundervisning. Det är inte bara vad eleverna gör det till...

Pedagogiken eller Didaktiken beroende på vad man kallar det är under all kritik idag IMHO.

Anonym sa...

LR är som vanligt emot. Precis som de var emot införandet av enhetsskola,grundskola för alla barn ,precis som de är emot att kärnämnen kan öppna vägen för fortsatta studier för praktiska gymnasieinriktningar. Man är nu emot en lärarutbildning som man 2001 var för!! Första gången man var för något kanske kändes ovant??
Det är inte den nuvarande lärarutbildningen , som knappt hunnit släppa ut några lärare i skolorna, som är problemet med dagens skola snarare den som många av LRs lärare gått. Det är detta man försöker mörka med ständiga attacker på förnyelse och utveckling.

Folke sa...

Som utexaminerad i den föregående lärarutbildningen, måste jag säga att det är med skräckblandad förtjusning som jag läser era kommentarer till Magnus blogginlägg. Den skräckblandade förtjusningen återkommer jag till nedan.

Undertecknad har läst 140p universitetsförlagda ämnesstudier och ytterligare 40p pedagogikstudier på LHS. Det senare var under inga omständigheter jämförbart med det förra. Lärarhögskolans så kallade utbildning, var under all värdighet för en vuxen människa och under inga omständigheter befogad för det yrke jag nu utövar. Till råga på allt så var examinationsformerna så enkla att en mellanstadieelev hade kunnat passera. Närvarokraven sågs av mig och många av mina medstudenter som en form av nödvändigt ont, som man var tvungen att genomlida för examensbevisets skull.

Universitetsstudierna var måhända av konservativ art och ansågs av de flesta som mycket krävande. Fördelen med dessa studier var att vi lärde oss något. Jag kan till dags datum inte erinra mig en endaste föreläsning eller bok inom kurslitteraturen, av vilka jag haft någon som helst nytta i min nuvarande yrkesroll som gymnasielärare från Malmö lärarhögskola. En utbildning med gigantiska kontraster således.

Nu åter till den skräckblandade förtjusning som jag nämnde ovan. Att man förlägger större delen av gymnasielärarutbildningen på LHS kan inte vara annat än en kraftig marginalisering av ämneskunskaperna.

Enligt mitt tycke kommer ämneskunskaperna först. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag anser att de egentligen är de enda kunskaperna som spelar roll i yrkesutövandet. Låt mig förklara denna inställning litet mer utförligt.

Har man valt att bli lärare (jag diskuterar gymnasieläraryrket i synnerhet), så kan man under inga omständigheter ha valt detta yrke utan att uppvisa någon som helst talang för att undervisa. Även om vi bor i Sverige, där den politiska retoriken och samhällsdebatten på många håll får människor att tro att vem som helst kan bli vad som helst. Så ser inte min verklighet ut. Specialiseringen, som knappast kan sägas vara ett nytt fenomen, bygger till yttermeravisso på att "var och en gör det de är bäst lämpade till". Ingen bör, med andra ord, förvänta sig att man helt utan talang och förutsättningar, kan klara av ett yrke som är så pass svårt och krävande (och dåligt betalt) som läraryrket. Det spelar, enligt undertecknad, ingen roll hur mycket pedagogiskt flum och didaktiskt nonsens man försöker hjärntvätta eleverna med på lärarhögskolorna i landet, eftersom det bygger på hur vi lärare är som personer.

Att lära ut innebär till mångt och mycket att kommunicera. Vissa kan det och andra kan det inte. Många har en talang att bygga vidare på, men man får heller inte glömma att många aldrig kan bli lärare i ordets rätta bemärkelse. Under alla de ämneskunskaper jag tillgodogjort mig, så har jag naturligtvis samtidigt reflekterat över hur jag ska kunna vidarebefordra dessa kunskaper till mina framtida presumtiva elever.

Som den ämnesexpert jag ser mig som kan jag provocera, förklara, angripa och vrida ut och in på den information och de fakta som eleverna sedan ska bygga sin kunskap utifrån. Detta är a och o i läraryrket. Vidare så är det också detta som de flesta av eleverna förväntar sig av sin lärare. De ska inte behöva lära känna mig och min pedagogiska tanke för att få ett visst betyg. De ska lära sig ämnet.

Att den nya lärarutbildningen ser ut som den gör, kan jag inte förstå. Att låta gymnasielärare läsa på samma kurser som lågstadielärare är bortom all rim och reson i de proportioner som den nya lärarutbildningen erbjuder.

Den förtjusning som jag åberopade ovan (dock skräckblandad), är således helt och hållet egoistisk. Jag har med den ämnesexpertis, som den föregående lärautbildning gav, satt mig i ett helt annat och bättre utgångsläge på arbetsmarknaden, både vad gäller jobbkonkurrensen och arbetet i klassrummet.

Ett sista tillägg bör jag eventuellt göra för att klarlägga mina intentioner med denna kommentar. Jag tror på en skola där eleverna lär sig om de ämnen de valt att läsa. Lärare behöver enligt min sätt att se på saken inte vara socialarbetare, kuratorer, psykologer eller ordningsvakter. Specialisering och professionalisering istället för generalisering och utbildningsinflation, således.

/Jonatan, gymnasielärare i samhällskunskap och datakunskap.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...